Hey! Vad tycker ni om mitt första kapitel bra/dåligt? Hände väl inte särskilt mycket men jag kände att jag ehövde få me dså mycket info i det som möjligt. Kan berätta att det kommer hända en hel del sedan, jag har planerat väldigt mycket hihi! 
Skriver så läge ni tycker om det jag skriver, så desto mer kommentarer desto bättre update! Men ska iallafall lägga upp ett kapitel till i eftermiddag så att ni blir lite sugna på att läsa!

Måste bara beom ursäkt för att dte står "www.belivestories.se" när det ska vara bloggplatse! Vet inte riktigt vad jag tänke på där , men orkar inte göra en ny så det får vara så.

Bjuder på ett litet klipp från youtube, asså ghaaaa vad rolig! 

Handling:

Penelope Wilkins har precis gjort slut med sin pojkvän när hon på sin 18-årsdag kastas ut från sin fosterfamiljs hus och inte vet vart hon ska ta vägen. Hon bestämmer sig för att att ut alla pengarna på sitt konto och flytta ifrån Sverige till Kanada för att försöka hitta hennes rötter, eftersom det är det enda hon har kvar. Hon kan inte språket och har inga vänner, och har dessutom inget jobb. Men en dag räddar någon henne och hon återfår sitt hopp. Läs om drömmar som går i uppfyllelse och om en sårbar kärlek.

Penelope´s perspektiv

Jag ställde ner de få väskorna på golvet i min nya lägenhet. Lägenheten var helt tom förutom ett litet kök med en diskbänk en kyl, en frys och en diskho. Såklart fanns det ett badrum också, med toalett och dusch. Men för övrigt var lägenheten helt tom och jag hade inga pengar att köpa möbler för, därför hade jag bestämt mig för att sova på en madrass på golvet.
Jag gick in i köket och tog fram madrassen och la den på golvet. Jag hade ingen lust att sova i sovrummet eftersom att det ändå var helt tomt och ja, det kändes lite skrämmande att sova i ett tomt rum. De flesta av fosterfamiljerna hade oftast varit rika så det kändes väldigt konstigt att se den här lägenheten som var helt tom. Men jag skulle jobba mig uppåt, steg för steg fylla lägenheten med möbler för att sedan själv kunna unna mig saker som kläder och annat jag alltid velat ha.

Sedan rullade jag in min resväska och mitt handbagage i köket och ställde det i ena hörnet, men struntade i att packa upp det. Jag kände mig lite vilsen, ingen säng och ingen garderob, jag kunde varken bädda eller packa upp. Sedan gick jag runt i hela lägenheten och kollade runt, eller det fanns väl inget att titta på men vad skulle jag annars göra? Jag kände mig inte heller direkt stolt över lägenheten heller, den var ju inte den lyxigaste. Men det var ett hem och det var ett hem jag behövde. Nästa steg var väl att försöka skaffa ett normalt liv, jag kände ingen och hade inget att göra.

Efter en stunds slöande på köksbänken -jag hade ingen stol- bestämde jag mig för att gå ut och undersöka staden. Jag mindes inte ens vad staden hette, eller om den ens var tillräckligt stor för att kallas stad. Jag låste dörren till lägenheten och begav mig mot hissen. Lat som jag alltid var så orkade jag inte gå ner för alla trapporna, men såklart skulle inte hissen funka den heller så jag fick ta trappan istället. När jag väl var ute ur hyreshuset bestämde jag mig för att gå in till centrum och shoppa. Men jag visste ju inte vilket håll centrumet låg åt så jag gissade och gick åt vänster. Då påbörjade jag min en-och-en-halv timmas promenad -det visste jag inte då (jag gick åt fel håll)- i solnedgången som sedan övergick till ett bäckmörker, vilket ledde till att jag blev helt vettskrämd och irrade runt i staden till sent på kvällen innan jag kom hem och kunde lägga mig på den hårda madrassen och somna. 

_______________________________________________________________________________________

Kommentera om vad ni tycker om det här kapitlet! Vet att det blev lite kort med det tog en stund att komma på vad den skulle handla om och jag kan lova er att det kommer bli väldigt bra uppdatering fast korta kapitel. MEN PLEASE LEAVE A COMMENT!